2. Min Största Saknad

Min största saknad är en enkel kategori. Det är självklart mitt älskade Bulgarien.
Jag kan inte sätta fingret exakt vad jag saknar,för det är egentligen allting.
Självklart är det mina vänner som jag saknar extremt mycket, och min familj. Jag tänker speciellt på Betty och Viki. Jag saknar djupa samtal om livet med Betty, och skratta tills det gör ont med Viki. Jag saknar att vara på stranden med gänget från kyrkan; Joro, Viki D, Annie, Marian, Itzo och hans bröder. Åh, jag saknar allihopa så mycket!

Men vad jag saknar med kulturen kan jag inte riktigt säga med ord. Det är en avslappnad och härlig kultur utan jante-lagen. Men ändå kunde den vara så slapp så jag nästan blev tokig.
Jag saknar beachbaren, stranden, HAVET, seagarden, och alla kvällar vi suttit på kaféna i Varna. Jag saknar att äta subway med mina vänner flera gånger i veckan. Jag saknar att vakna upp av solen, vara så svettig så du äcklas av dig själv och jag saknar att se havet från mitt sovrum.

 Jag saknar den halvsjaskiga staden som har så mycket historia, och allt är inte perfekt. Det är smutsigt inne i centrum och asfalten är sprucken, men på samma sätt är det så vackert och charmigt.
Jag saknar kyrkan och människorna där, även om jag trivs bättre på VBC så finns en del av CCV i mig ändå, hihi.

Mitt inlägg skulle kunna bli hur långt som helst, för jag saknar allting så mycket så det gör ont. Jag önskar jag var där nere nu och jag ber till Gud att jag ska få åka ner dit snart igen.
 

Viki och jag.

 Joro och Betty.

 friends. <3

 Betty och jag.

 The Black Sea.

seagarden